Ja, då är klockan alltså tio i två på natten och man har avslutat en filmtitt med morsan. Blev andra gången jag såg
Final Destination 3.
Innan dess var det lite Glee, också.
Och så är ju detta inte bara en Film/TV-blogg, så jag tänkte köra på veckans låttips. Ska vi börja där, förresten? Let's do so!
Låten jag tänker på har funnits ute sedan slutet av denna våren, rättare sagt sedan maj, men släpptes först nu i september i Sverige. Jag har lyssnat på den sedan i juni och har älskat den sedan första gången jag hörde den.
Young Blood heter den, och är framförd av Nya Zeeländska bandet The Naked and Famous. Jag måste verkligen ge bandet en stående ovation för en av årets finaste guldkorn. Låten kickar igång med en fin klinga i starten, sedan kickar trummorna in och du är helt up in the air. Sedan sjunger sångarna fantastiskt skönt, med en välskriven och något betydelsefull text, också. Ja, jag är totalt nöjd. Så nu kör jag på och gör lite reklam för bandet och låten, som verkligen förtjänar att nå ut till den stora massan och bli större.
Kolla in låtens briljanta musikvideo här nedan, och köp sedan låten via iTunes, genom att klicka på skivomslaget som ligger bredvid!
Jaja, men nu är det dags för mig att äntra ännu ett... oäntrat område. TV.
Jag är inte värsta hajen på att kolla nya TV-serier, utan föredrar mest att upptäcka gamla serier. Men jag ska försöka kolla in lite nya grejer!
En ny TV-serie som jag verkligen fastnat för det senaste året är Glee.
Jag antar att många har hört talas om serien, men har ni inte det... ja, då får ni väl googla fram någon fin sammanfattning! Hursomhelst är det ju en highschool-komedi med musikalinslag. Så, typ High School Musical, tänker man. Men saken är den, att Glee är tusen gånger mer moget. Mer kul. Mer sexigt. Lite mer äkta. Glee är helt enkelt renrasig underhållning, med en riktigt skön, kaxig, tounge-in-cheek-approach, karaktärer du älskar att hata (Sue Sylvester, Rachel Berry, whoop-whoop!) och all den popmusik du hört genom åren. Själv fastnade jag för serien, pga dess klockrena komik. Vissa tycker serien är töntig och lite väl löjlig, men det kan ju vara det den anspråkar på..? Göra lite narr av sig själv, you know? Hursomhelst är det riktig kul att se. Så jag följde serien när den började sändas förra hösten i TV4, men så lyckades plugget komma i vägen, så jag fick sluta efter kanske 10-12 avsnitt. Istället hakade jag på genom att kika på nätet. Så nu har jag börjat komma ikapp igen, men är fortfarande bara på första säsongens 18e avsnitt. (andra säsongen har börjat sändas i USA). Mitt råd, give it a try! Det är främst karaktärerna som gör serien. Dem är hur sjukt jävla underbara som helst. Äh, bara kolla in!
Såja, nu rör vi oss vidare mot film. Som jag skrivit om i vartenda inlägg hittills. Men aja, here we go again!
Och nyligen skrev jag ju även om Final Destination. And here we go again... again. Såg ännu en gång den tredje filmen i serien, med mor min, och har tänkt igenom lite extra denna gång. Min filmsmak har utvecklats oerhört mycket de senaste åren, då även mitt sätt att granska filmer. Jag har brukat känt att jag har haft ett säreget sätt att se på filmer, speciellt dramafilmer, för folk i min ålder (nej, här har vi inte haft något "ÅWOW, TRANSFORMERS, FYFAN VAD COOLT, DEN MÅSTE VI SE!!1!1!!!) och den senaste tiden har det sträckt sig långt fram till djupare analyseringar och även bredare. Typ alla filmer jag ser måste jag koncentrera mig på. Jag ser det mer som en konst, som att det måste tas mer på allvar. Jag lägger märke till scenografin, klippningen, ljudet.
Så min filmsyn har även hunnit utvecklas de senaste månaderna, och de senaste månaderna har jag varit i någon sorts skräckfilmsperiod. Skräck är oerhört intressant. Hur en film kan påverka ditt psyke så djupt, terrorisera dig efter att filmen är över, om så i flera månader... Så eftersom jag var i en sådan period var dte ju ett måste att kolla in en av de mest populära skräck/thriller-serierna det senaste decenniet. Final Destination, såklart. Första gången jag såg den tredje filmen, tyckte jag den var riktigt bra. Hade väl gett den en fyra av fem. Tyckte om filmens rappa tempo, någorlunda intressanta karaktärsutvecklingar, och som vilket annat skräckfilmsfan som helst: the messy parts! Men så har jag ju som sagt utvecklats, filmiskt.
Och nu när jag satte mig ner för att se filmen igen, lade jag märke till mer i filmen än jag gjorde första gången. Bland annat hade det rappa tempot blivit lite för rappt, man hann inte bygga upp en sorts oro och enorm medkänsla för alla karaktärer, som man hade hoppats på. Skådespelarna är inte i Oscarsklass, men ganska duktiga ändå, och Mary Elisabeth Winstead, huvudrollsinnehavaren och filmens protagonist, känns nog lite för bra för att platsa i skräckkategorin. Iallafall 2010-talets skräckisar (eller 2006, då filmen kom ut). Replikerna kan kännas lite för typiska, detsamma gäller även dialogerna. Men annars var filmen fortfarande ganska spännande, och fortfarande underhållande. Men nej, den lyckas inte leva upp till sina föregångare. Så betyget sjunker nu till tre av fem.
That's it for this weekend, ses vi senare med lite mer nöjestips! Vi, förresten?
