The most terrifying scream is always the last. SCREAM 4!

Hur lyckas killen?
Har nu inte skrivit ett inlägg på sex månader.
Epic failure.
Men jo, nu är det dags att återuppta skiten igen.
Och det är dags för ett inlägg om en viss filmserie som ligger mig nära hjärtat, och som efter ett långt uppehåll är högaktuell igen.
Well, duh, klart som fan att jag snackar Scream nu.
Första filmen kom ut 1996, första uppföljaren 1997, andra uppföljaren 2000 och nu, 2011, är det återigen dags.
Alla 80/90-talister minns väl ändå Screamfilmerna? Den där jävla spökmasken som skrämde skiten ur oss? Den är ju ikonisk.

Här nedan följer min personliga lilla Scream-historia.
Är du inte intresserad av att läsa om hur jag föll för serien som jag först hatade, scrolla vidare ner för att läsa om Scream 4.

Själv såg jag Scream för första gången när jag var 10 år. Jag har alltid varit den där fega typen, kollade aldrig på skräck när jag var liten, till skillnad från bekanta jämnåriga.

Men en dag ville jag vara lite våghalsig ändå. Så jag stack till närmsta videbutik och hyrde Scream på VHS.
Startar filmen, dags för Drew Barrymore's välkända scen.
Efter tio minuter av telefonterror, filmfrågesport, blod och inälvor satt där i soffan Arvin, 10 år, skräckslagen och skärrad.
Det allra roligaste är att mina systrar var i rummet intill. Jag stängde av filmen och rusade in i deras rum.

Tre år senare var det dock dags igen. Scream är ju en sån där film som man måste se innan man dör, och de skulle visa den på TVn en kväll. Jag hann visserligen bara se slutet (smart kille), men jävlar vad jag hatade filmen. Var ju hur löjlig som helst.

Men jag ville ge den en andra chans ändå, vara lite rättvis.
Så jag såg den några dagar senare, filmen i sin helhet.
Helvete. Det var en jävla upplevelse. Helt plötsligt älskade jag hur filmen vågade driva med sig själv och hela sin genre, hämnlöst.
Jag älskade karaktärerna.
Jag älskade spänningen.
Jag älskade dialogen.
Jag älskade regit.
Jag älskade musiken.
Älskade varenda jävla del av denna fantastiska slasher-flick nu när jag hade lärt mig att se den med ett mer öppet sinne...
Och så var det självklart dags för de obligatoriska uppföljarna.

Scream 2 trollband mig ännu mer, med sitt sätt att bevara magin från första filmen, men med extra allt. Tempot var så högt och spänningen hade ökat rejält. Blev automatiskt min favorit i serien. Sedan var det dags för den "sista" delen, Scream 3. Ja, eh. Tyckte varken om den då, eller nu för den delen.
Så kom nyheten ca 10 dagar senare. Planer för en fjärde Scream offentliggjordes som en del av en deal med filmbolaget Weinstein Company. Jag var helt galet överlycklig.

Sakta men säkert blev fler och fler rykten blev sanning, och vid början av 2010 stod det klart: Neve Campbell, Courteney Cox, David Arquette, Wes Craven och Kevin Williamson är alla tillbaka.
I mars fick vi ett releasedatum, och en poster.
I juni påbörjades inspelningen.
Jag spenderade hela förra sommaren med att varje dag följa uppdateringar på nätet, leta bilder, minsta videoklipp...

Till hösten kom första trailern, som för övrigt gav mig slag och orsakade mitt största lyckorus någonsin, och promotionmaterialet rullade på.
Nu är det den 10 april. 3 trailers, 3 videoklipp, ett tiotal trailers och flera intervjuer senare. Om 5 dagar har mitt livs mest efterlängtade film premiär.
Känslorna är blandade. Är hur taggad som helst, men samtidigt skiträdd. Jag menar... tänk så suger filmen?!
Aja, det kan aldrig bli värre än nummer tre.
Här följer synopsis!

Det har gått tio år sedan händelserna i Scream 3.
Sidney Prescott (Neve Campbell) har funnit hjälp genom sorgen och har lagt sitt förflutna bakom sig tack vare sitt författande. Hon är på marknadsförings-turné för boken "Out of Darkness", när hon för första gången på femton år besöker sin hemstad Woodsboro. Men hennes återvändo till staden innebär inte bara gott... Hennes förflutna bestämmer sig återigen för att ingripa, när någon börjar mörda i staden.
Sidney's kusin Jill Roberts (Emma Roberts) och hennes vänner är i fara och det är upp till Sidney, Gale Weathers (Courteney Cox) och Dewey Riley (David Arquette) att hjälpa ungdomarna att lösa mysteriet, och rädda deras och sina egna liv.

Köp/reservera biljetter genom att klicka på bilden ovan!

Jag ska se filmen på premiären på premiären (fredag, 15 april) och kommer självklart lägga upp en recension.

Trailer:

Forgive me, my dear non-existing followers...

Ja, så har jag lämnat mina icke-existerande läsare utan inlägg i flera dagar. Typ lite mer än en vecka.
Jaja, nu när vi fått det överstökat...
Sitter just nu under filmkunskapen i skolan, till min lärares förskräckelse, och "Bloggar". I'd rather call this an entertainment-site, instead of blog. Blogg låter så överkommersiellt... Fjolligt, fjortisaktigt... You get it.
Aja, vi kollar på film. Men inte vilken film som helst! Tony Curtis dog ju för några veckor sedan, och jag nämnde min favoritfilm med honom i inlägget jag dedikerade till honom. Some Like It Hot! Japp, you guessed it, vi kollar på en av världens skönaste komedier i skolan. Underbart!
Fast eftersom jag redan sett filmen tar jag friheten att skriva om annat nu också!
Filmen är fett bra, skiljer sig mycket från dagens komedier, och erhåller kvalitet sett från flera perspektiv, fint regi, skådespel, manus. Ja, filmen är en totalt briljant komedi. Och så är det den fantastiska skådespelarensemblen som gör filmen ännu mer sevärd... Främst är ju våra tre huvudrolssinnehavare som får all praise: Curtis, Jack Lemmon och tidernas största ikon (IMO), Marilyn Monroe. Se den, säger jag bara! Förutom om du är en sådan naiv person som kör på "Neeej, men asså, jag gillar inte gamla filmer...", "Nej men usch, inte svartvitt!". Film är film, punkt.
Let's get that overwith...
Veckans bio-tips i Sverige, denna gång!
Det går upp ganska många storfilmer på bio i veckan, men jag tänkte plocka ut de jag ser mest fram emot, och de jag absolut inte tycker verkar intressanta.
Vi kan börja med Machete.
Robert Rodriguez senaste storfilm, där vi äntligen får se Danny Trejo i en huvudroll. Projektet började mest som en faketrailer som visades i början av Rodriguez och Quentin Tarantinos samarbetsprojekt "Grindhouse".
Machete är en sån där typiskt härligt politisk inkorrekt Rodriguez-film som inte är rädd för att försköna filmvåldet.
Danny Trejo spelar då karaktären Machete Cortez, som vi ironiskt nog först lärde känna i "Spy Kids"-serien, en filmtrilogi riktad till barn. Men har jag förstått det rätt har inte Spy Kids och Machete inte riktigt en betydande koppling.
I alla fall, Machete, en starkt begåvad federal blir rekryterad för att mörda en senator. Men när han är på väg att utföra sitt jobb inser han att han blivit lurad... av sin egen sida. Yup, Machete is mad. And Machete must get his revenge.
Rollistan i filmen består av en hel del mer eller mindre kända namn, med t.ex. Jessica Alba, Michelle Rodriguez, Robert De Niro, Steven Seagal och lite otippat Lindsay Lohan... En lite intressant del av denna film är ju väl ändå att se hur det går för Lohan på vita duken, trots att hennes biroll inte är såpass stor. Det var ju ändå ett ganska långt tag sedan sist!
Machete har en 15-årsgräns och har premiär i Sverige nu på fredag, den 15 oktober.
Veckans bottennapp, däremot, kommer jag inte skriva lika mycket om. Men aja.
Det är förstås The Last Airbender jag talar om. M. Night Shyalamans nya. Det hör väl till allmänt vetande att Shyalamans filmer brister ganska mycket i kvalitet numera, och det har ju bara gått allt sämre för varje år. Hans genomslag Sjätte Sinnet var ju som många vet enorm på sin tid, och hyllades av kritiker såväl som publik!
Sedan kom The Village, och drog med sig en hel del besvikelse. Och efter det Lady in the Water, ännu ett bottennapp, total flopp. Sedan kom, 2008, den slutgiltiga domen: The Happening.
Det enda som hände (pun intended) var nog att publiken insåg: Shyalaman var totalt vilse. Den oerhört hypade filmen sågades av både publik och kritiker. Så offentliggjordes det att han var mannen som stod ansvarig för att förvandla tecknade succéserien "Avatar: The Last Airbender" (Nej, den är inte kopplad till James Cameron's Avatar...). Och snart kom den första trailern, som gav tecken på oerhört fina specialeffekter och en mastodont-känsla, ut på Internet och bio.
Filmen släpptes i USA, i somras, och förväntningarna var lite mixed. Vissa hoppades på en vändning i Shyalamans karriär, vissa dömde filmen i förväg. De senare vann utan tvekan. Filmen sågades, once again, men drog in ganska mycket pengar. Roger Ebert (Chicago Sun-Times), en av världens största filmkritiker gav t.o.m filmen bottennapp (""The Last Airbender" is an agonizing experience in every category I can think of and others still waiting to be invented..."). Så ja, du kanske borde vänta med att slösa en hundring på en film som har sisådär 90% chans att lämna dig besviken... Förutom om du är under 15 år och endast kräver Transformers-lik kvalitet ur film.
Så känner jag att det är dags att lämna filmvärlden för once, och faktiskt ta tiden att skriva om lite musik!
Jag hoppas att ingen har något emot Robyn, då hon är en av mina favoritmusiker just nu. Musiken hon gör väcker känslor, och är biljant utförd. Vi har ju redan fått två skivor från henne i år, "Body Talk pt 1", samt "pt 2". Men as if it wasn't enough, så är den sista delen ur hennes Body Talk-trilogi ute snart. Och första singeln blir Indestructible, en låt vi hör i akustisk version på den andra skivan, som släpptes i början av september. Jag tycker det är en riktigt fin, välkomponerad låt... Förmodligen en av Robyns starkare låtar, t.o.m.
Så jag antar att hon tänker följa samma mönster som hon gjort med de tidigare albumen. Hang With Me fanns som akustisk version på första skivan, och en vanlig pop-version släpptes senare som lead-single för del 2. Så det är förmodligen en pop-version av Indestructible som vi kommer få höra inom kort! När albumet släpps är dock inte klart ännu, men jag skulle nog gissa på November/December...

UPDATE: Typ en dag efter att jag skrev inlägget släpptes popversionen av låten. (Check it out...)


Veckans film/TV/musik

Ja, då är klockan alltså tio i två på natten och man har avslutat en filmtitt med morsan. Blev andra gången jag såg Final Destination 3.
Innan dess var det lite Glee, också.
Och så är ju detta inte bara en Film/TV-blogg, så jag tänkte köra på veckans låttips. Ska vi börja där, förresten? Let's do so!
Låten jag tänker på har funnits ute sedan slutet av denna våren, rättare sagt sedan maj, men släpptes först nu i september i Sverige. Jag har lyssnat på den sedan i juni och har älskat den sedan första gången jag hörde den.
Young Blood heter den, och är framförd av Nya Zeeländska bandet The Naked and Famous. Jag måste verkligen ge bandet en stående ovation för en av årets finaste guldkorn. Låten kickar igång med en fin klinga i starten, sedan kickar trummorna in och du är helt up in the air. Sedan sjunger sångarna fantastiskt skönt, med en välskriven och något betydelsefull text, också. Ja, jag är totalt nöjd. Så nu kör jag på och gör lite reklam för bandet och låten, som verkligen förtjänar att nå ut till den stora massan och bli större.
Kolla in låtens briljanta musikvideo här nedan, och köp sedan låten via iTunes, genom att klicka på skivomslaget som ligger bredvid!

Jaja, men nu är det dags för mig att äntra ännu ett... oäntrat område. TV.
Jag är inte värsta hajen på att kolla nya TV-serier, utan föredrar mest att upptäcka gamla serier. Men jag ska försöka kolla in lite nya grejer!
En ny TV-serie som jag verkligen fastnat för det senaste året är Glee.
Jag antar att många har hört talas om serien, men har ni inte det... ja, då får ni väl googla fram någon fin sammanfattning! Hursomhelst är det ju en highschool-komedi med musikalinslag. Så, typ High School Musical, tänker man. Men saken är den, att Glee är tusen gånger mer moget. Mer kul. Mer sexigt. Lite mer äkta. Glee är helt enkelt renrasig underhållning, med en riktigt skön, kaxig, tounge-in-cheek-approach, karaktärer du älskar att hata (Sue Sylvester, Rachel Berry, whoop-whoop!) och all den popmusik du hört genom åren. Själv fastnade jag för serien, pga dess klockrena komik. Vissa tycker serien är töntig och lite väl löjlig, men det kan ju vara det den anspråkar på..? Göra lite narr av sig själv, you know? Hursomhelst är det riktig kul att se. Så jag följde serien när den började sändas förra hösten i TV4, men så lyckades plugget komma i vägen, så jag fick sluta efter kanske 10-12 avsnitt. Istället hakade jag på genom att kika på nätet. Så nu har jag börjat komma ikapp igen, men är fortfarande bara på första säsongens 18e avsnitt. (andra säsongen har börjat sändas i USA). Mitt råd, give it a try! Det är främst karaktärerna som gör serien. Dem är hur sjukt jävla underbara som helst. Äh, bara kolla in!

Såja, nu rör vi oss vidare mot film. Som jag skrivit om i vartenda inlägg hittills. Men aja, here we go again!
Och nyligen skrev jag ju även om Final Destination. And here we go again... again. Såg ännu en gång den tredje filmen i serien, med mor min, och har tänkt igenom lite extra denna gång. Min filmsmak har utvecklats oerhört mycket de senaste åren, då även mitt sätt att granska filmer. Jag har brukat känt att jag har haft ett säreget sätt att se på filmer, speciellt dramafilmer, för folk i min ålder (nej, här har vi inte haft något "ÅWOW, TRANSFORMERS, FYFAN VAD COOLT, DEN MÅSTE VI SE!!1!1!!!) och den senaste tiden har det sträckt sig långt fram till djupare analyseringar och även bredare. Typ alla filmer jag ser måste jag koncentrera mig på. Jag ser det mer som en konst, som att det måste tas mer på allvar. Jag lägger märke till scenografin, klippningen, ljudet.

Så min filmsyn har även hunnit utvecklas de senaste månaderna, och de senaste månaderna har jag varit i någon sorts skräckfilmsperiod. Skräck är oerhört intressant. Hur en film kan påverka ditt psyke så djupt, terrorisera dig efter att filmen är över, om så i flera månader... Så eftersom jag var i en sådan period var dte ju ett måste att kolla in en av de mest populära skräck/thriller-serierna det senaste decenniet. Final Destination, såklart. Första gången jag såg den tredje filmen, tyckte jag den var riktigt bra. Hade väl gett den en fyra av fem. Tyckte om filmens rappa tempo, någorlunda intressanta karaktärsutvecklingar, och som vilket annat skräckfilmsfan som helst: the messy parts! Men så har jag ju som sagt utvecklats, filmiskt.
Och nu när jag satte mig ner för att se filmen igen, lade jag märke till mer i filmen än jag gjorde första gången. Bland annat hade det rappa tempot blivit lite för rappt, man hann inte bygga upp en sorts oro och enorm medkänsla för alla karaktärer, som man hade hoppats på. Skådespelarna är inte i Oscarsklass, men ganska duktiga ändå, och Mary Elisabeth Winstead, huvudrollsinnehavaren och filmens protagonist, känns nog lite för bra för att platsa i skräckkategorin. Iallafall 2010-talets skräckisar (eller 2006, då filmen kom ut). Replikerna kan kännas lite för typiska, detsamma gäller även dialogerna. Men annars var filmen fortfarande ganska spännande, och fortfarande underhållande. Men nej, den lyckas inte leva upp till sina föregångare. Så betyget sjunker nu till tre av fem.

 

That's it for this weekend, ses vi senare med lite mer nöjestips! Vi, förresten?


Tony Curtis är död.

Jag antar att de flesta intresserade (och de som visserligen är ointresserade) redan har hört det: Hollywoodlegenden Tony Curtis har gått bort.
Han dog 85 år gammal igår kväll, i sitt hem i Las Vegas. Orsaken till dödsfallet är hjärtstillestånd.
Själv har jag endast haft chansen att se Curtis i en film, Some Like It Hot (Svensk titel: I Hetaste Laget) från 1959, och kan bara av att döma från en gestaltning redan säga att han är en fantastisk skådespelare. Trots sin höga ålder har han varit fortsatt aktiv inom skådespelarvärlden, och hans sista film (Morella) beräknas komma ut 2011.
En av hans mest kända filmer, om inte den mest kända filmen, är just Some Like It Hot, där han spelade mot bl.a. Jack Lemmon och ikonen Marilyn Monroe (även de två är döda, sedan länge).
Han är även känd för att vara förälder till Jamie Lee Curtis, tillsammans med Janet Leigh från Psycho.
Så är det dags att säga farväl till en av filmvärldens legender. Vila i frid, Tony Curtis.

Veckans nya biofilmer! (USA)

Tänkte att jag kan börja skriva om några av de nya filmer som ska upp på bio i USA och Sverige varje vecka.
Vi kan börja vecka 39 med de amerikanska premiärfilmerna.

Det är en del storfilmer amerikanerna kommer att kunna se denna helg. Mestadels seriösa filmer.
Först ut är The Social Network. Ni har säkert hört talas om David Finchers nya film, som handlar om ett av de största internetfenomenen någonsin. Precis, det är facebook vi talar om. Men detta är inte en film om hur en människa skaffar sig facebook och gillar sig till berömmelse. Nej, den tar plats i hemsidans skapares liv, Mark Zuckerberg. Han ska nämligen ha stulit idén från sina universitetsvänner på Harvard. Filmen ska vara ganska dramatisk, iallafall om man ska döma av reaktionerna från de som redan sett den, och trailern. Apropå trailern. Jag såg den själv när jag skulle se Salt, och jag måste säga att efter att ha sett den, tänkte jag bara: "Du måste se den. Måste."
Trailern må vara ganska enkel, men extremt bra ändå. Musiken (en körversion av Radiohead's "Creep") passar in klockrent och filmen ser helt enkelt riktigt bra ut.
Svensk biopremiär: 22 oktober 2010.

Nästa film:
Let Me In, en remake av svenska, starkt internationellt kritikerrosade Låt Den Rätte Komma In. Filmens miljö har förflyttats till USA och huvudkaraktärerna har bytt namn (Oskar-Owen, Eli-Abby). Handlingen är densamma som i originalfilmen/boken: Owen, en ung mobbad pojke som bor i en lägenhet med sin mamma, får en ny granne. En ung tjej, och hennes pappa, som förövrigt är en oerhört mystisk familj. Flickan lämnar aldrig huset på dagarna, hon är bara ute om nätterna. Och så är hon helt blek. Kan vara ute i kylan utan ens en jacka. Och vissa dagar ser hon ut att må riktigt dåligt. Men så träffar Owen henne, och de båda börjar bygga upp en vänskap. Snart inser dock Owen att Abby inte är som alla andra. Hon är långt mycket farligare.
Den svenska versionen, baserad på boken med samma namn, av John Ajvide-Lindqvist, hyllades som sagt över hela världen. Den fick priser i Storbritannien, USA och flera andra galor i Europa. Den hamnade på många "Best of 2008"-listor. Ja, framgången var ganska enorm. Så inte konstigt att amerikanerna köpte rättigheterna och påbörjade arbetet på en egen version. En mer skräckfilmslik variant. Jag var till en början skeptisk, men med Matt Reeves bakom regin kändes det något säkrare. Och i och med den första trailern blev jag ganska förväntansfull. Chloe Grace Moretz som spelar Abby, imponerade mig oerhört mycket i Kick-Ass, och att döma av trailern till Let Me In verkar hon inte bli ett dugg sämre. Trailern ger förövrigt ett gott intryck, filmens stil, och den till synes fina scenografin, lockar mycket.
Svensk biopremiär: Inget annonserat datum.

Sist ut, Hatchet II. Hatchet II är uppföljaren till kultförklarade skräckisen Hatchet, från 2006. Filmen mottog en hel del hyllningar och glädjerop från inbitna skräckfilmsexperter när den släpptes. Den kom dock direkt-till-DVD här i Sverige 2007.
Åter till de amerikanska fansen. Filmen hyllades för att återvända till de klassiska skräcknormerna, och för sin "Old school"-stil (tagline "Old school American Horror"). Filmen var även något av en tounge-in-cheek-film som vågade driva med sig själv ("It's not a remake. It's not a sequel. And it's not based on a Japanese one.")
Alltså är uppföljaren, som släpps nu på fredag i USA, mycket efterlängtad. Handlingen är ganska enkel:
Marybeth, vår hjältinna från första filmen (tidigare spelad av Tamara Feldman, nu ersatt av slasherveteranen Danielle Harris) lyckas fly undan filmens ökända hemska mördare, Victor Crowley. Men hon återvänder till träsket, med ett gäng jägare, för att få sin hämnd på mördaren.
Själv har jag inte haft tid nog att se originalfilmen ännu, men har varit intresserad ganska länge. Och trailern till Hatchet II lever upp till vad folk säger om den första filmen. Den ser oerhört kul ut (missförstå mig ej, menar nog mer underhållande) och riktigt old-school.
Svensk biopremiär: Inget annonserat datum.

 


 

Övriga filmer som har premiär på fredag i USA:

Case 39

(finns redan på DVD i Sverige!)

Barry Munday

Freakonomics

Chain Letter


The first entry.

Jaha. Då var det dags för första inlägget.
Jag heter Arvin.
15 år, från Göteborg.
Jag älskar film.
Jag älskar musik.
Jag dör för både och.
Ja, vad fan ska första inlägget handla om?
Vi kör på filmtips. Vad för film?
Vi kör på mina senaste inköp...
Jajamen, Arvin gillar att fynda DVD-filmer. Har en stor samling här hemma, som börjat öka rejält senaste året. I den hittar du allt från Scream och V För Vendetta till Fönstret åt Gården och High School Musical (fyfan, shame on me.)... Senaste tiden har det mest varit skräck, både gammalt och nytt (främst nytt, även om jag själv föredrar gammalt), och mest slashers.
Igår var man och surfade runt i Bengans och Mynt och Musik här på torget, och som vanligt hittar jag makabra fynd. Hade bara en hundring att slösa, annars hade jag köpt Kick-Ass direkt.
Första köpet blev från just Mynt och Musik, Final Destination. Hittade den i någon sorts "Platinum"-utgåva från New Line Cinema. Utländsk (amerikansk, rättare sagt) DVD, utan svensk text, men det är fan skönare på engelska.
Såg filmen för första gången i somras. Hade faktiskt ganska höga förväntningar, den är ju trots allt något av en kultklassiker och har gett upphov till 3 (snart 4) uppföljare, varav en var en katastrofal besvikelse.

Jaja, tillbaka till originalet. Ja, filmen gjordes under ett år då kvalitet faktiskt fortfarande räknades till en ungdomsthriller, år 2000. Den är oerhört spännande, och ganska snyggt filmad. Idén var ju först till för ett Arkiv X-avsnitt, vilket kan förklara varför den funkar så bra, och varför den är så intressant (jajamen, jag är ett stort X-Filesfan). Visserligen skulle jag inte kalla det en skräckfilm, men om man föreställer sig själv i situationen kan man nog tänka sig hur uppskrämda karaktärerna är. Skådespelarna är väl utvalda, spelar sina roller bra, men det är visserligen inga nya Tom Hanks eller Grace Kellys som vi ser i filmen.
Bästa scen: Utan tvekan öppningsscenen. Oerhört spännande, och intensiv.
Bästa skådespelarprestation: Ali Larter som Clear Rivers.
Overallbetyg: En klar fyra av fem.

Så kan vi nu gå vidare, till nästa film jag köpte (på Bengans, förövrigt!). Heathers heter den, och kom ut 1987 (jajamen, jag gillar gamla filmer!), med en rollista som är såpass fin att den har Winona Ryder och Christian Slater i spetsen. I en biroll roller ser vi också Shannen Doherty (en personlig favorit). Även denna sågs i somras (två gånger på en dag, tro det eller ej.), efter en lång tids längtan. Hade nämligen hört så mycket gott om den, och filmens cast/crew var också oerhört lockande.
Så var det dags att se den, och jag förstod redan från början, att detta är en fantastisk film. Svart humor at its best. En oerhört ondskefullt underhållande historia som innehåller alla de där tjejgängsproblemen vi återfinner i Mean Girls, men med en fet jävla svart humor-tvist. Charmig, kvick dialog med en massa underbara one-liners, och fin karisma mellan skådespelarna.  Apropå skådespeleriet så är det nog ganska fantastiskt. Winona Ryder är sådär härligt stel i filmen (som vanligt), Shannen Doherty är grymt attitydrik som "thegoodgirlthatbecamethebitch" och Christian Slater må vara lite irriterande sliskig, och ibland känns han lite som en Jack Nicholson-ripoff, men hans flinande, kaxiga, mystiska karaktär stannar kvar i tankarna länge efter filmen. Och så är det nog ett extra plus i kanten för alla som älskar åttiotalet, då filmen har just alla de där pinsamma kläderna, och innehar en kraftig åttiotalskänsla filmen igenom.
Bästa scen: Samtliga begravningsscener. Sådär grymt kaxigt sköna.
Bästa rollprestation: Shannen Doherty som Heather Duke.
Overallbetyg: Fem av fem. En kultklassiker, när dem är som bäst.
Heathers (DVD, 1988)
Franz Ferdinand - You Could Have It So Much Better (CD, 2005)
Final Destination (DVD, 2000)

Okej, nu när jag har skrivit ett novelllångt första inlägg, och hoppas ni är nöjda. Som ni ser var även ett Franz Ferdinand-album en del av fynden, men den får jag skriva om senare. Aja, nu får ni ha en trevlig kväll, typ. Eller morgon... Ni, förresten?!

Reboot: Orville, V 2.0

Okej, har fattat ett viktigt beslut om bloggen nu.
Undrar bara: Vem fan bryr sig om vad jag har för mig om dagarna? Seriöst?
Haha...
Har, baserat på denna fråga, bestämt mig för att ändra bloggens hela upplägg till en nöjesblogg, om t.ex. filmer/musik/TV... osv you know!
Det är ju en grej jag kan bra! =) Visst, jag kanske berättar om mitt liv ibland, men hellre bloggar jag om nöjesvärlden!
Vad tycker ni (mina extremt få läsare, haha)? 

Om

Min profilbild

Arvin

RSS 2.0