Forgive me, my dear non-existing followers...

Ja, så har jag lämnat mina icke-existerande läsare utan inlägg i flera dagar. Typ lite mer än en vecka.
Jaja, nu när vi fått det överstökat...
Sitter just nu under filmkunskapen i skolan, till min lärares förskräckelse, och "Bloggar". I'd rather call this an entertainment-site, instead of blog. Blogg låter så överkommersiellt... Fjolligt, fjortisaktigt... You get it.
Aja, vi kollar på film. Men inte vilken film som helst! Tony Curtis dog ju för några veckor sedan, och jag nämnde min favoritfilm med honom i inlägget jag dedikerade till honom. Some Like It Hot! Japp, you guessed it, vi kollar på en av världens skönaste komedier i skolan. Underbart!
Fast eftersom jag redan sett filmen tar jag friheten att skriva om annat nu också!
Filmen är fett bra, skiljer sig mycket från dagens komedier, och erhåller kvalitet sett från flera perspektiv, fint regi, skådespel, manus. Ja, filmen är en totalt briljant komedi. Och så är det den fantastiska skådespelarensemblen som gör filmen ännu mer sevärd... Främst är ju våra tre huvudrolssinnehavare som får all praise: Curtis, Jack Lemmon och tidernas största ikon (IMO), Marilyn Monroe. Se den, säger jag bara! Förutom om du är en sådan naiv person som kör på "Neeej, men asså, jag gillar inte gamla filmer...", "Nej men usch, inte svartvitt!". Film är film, punkt.
Let's get that overwith...
Veckans bio-tips i Sverige, denna gång!
Det går upp ganska många storfilmer på bio i veckan, men jag tänkte plocka ut de jag ser mest fram emot, och de jag absolut inte tycker verkar intressanta.
Vi kan börja med Machete.
Robert Rodriguez senaste storfilm, där vi äntligen får se Danny Trejo i en huvudroll. Projektet började mest som en faketrailer som visades i början av Rodriguez och Quentin Tarantinos samarbetsprojekt "Grindhouse".
Machete är en sån där typiskt härligt politisk inkorrekt Rodriguez-film som inte är rädd för att försköna filmvåldet.
Danny Trejo spelar då karaktären Machete Cortez, som vi ironiskt nog först lärde känna i "Spy Kids"-serien, en filmtrilogi riktad till barn. Men har jag förstått det rätt har inte Spy Kids och Machete inte riktigt en betydande koppling.
I alla fall, Machete, en starkt begåvad federal blir rekryterad för att mörda en senator. Men när han är på väg att utföra sitt jobb inser han att han blivit lurad... av sin egen sida. Yup, Machete is mad. And Machete must get his revenge.
Rollistan i filmen består av en hel del mer eller mindre kända namn, med t.ex. Jessica Alba, Michelle Rodriguez, Robert De Niro, Steven Seagal och lite otippat Lindsay Lohan... En lite intressant del av denna film är ju väl ändå att se hur det går för Lohan på vita duken, trots att hennes biroll inte är såpass stor. Det var ju ändå ett ganska långt tag sedan sist!
Machete har en 15-årsgräns och har premiär i Sverige nu på fredag, den 15 oktober.
Veckans bottennapp, däremot, kommer jag inte skriva lika mycket om. Men aja.
Det är förstås The Last Airbender jag talar om. M. Night Shyalamans nya. Det hör väl till allmänt vetande att Shyalamans filmer brister ganska mycket i kvalitet numera, och det har ju bara gått allt sämre för varje år. Hans genomslag Sjätte Sinnet var ju som många vet enorm på sin tid, och hyllades av kritiker såväl som publik!
Sedan kom The Village, och drog med sig en hel del besvikelse. Och efter det Lady in the Water, ännu ett bottennapp, total flopp. Sedan kom, 2008, den slutgiltiga domen: The Happening.
Det enda som hände (pun intended) var nog att publiken insåg: Shyalaman var totalt vilse. Den oerhört hypade filmen sågades av både publik och kritiker. Så offentliggjordes det att han var mannen som stod ansvarig för att förvandla tecknade succéserien "Avatar: The Last Airbender" (Nej, den är inte kopplad till James Cameron's Avatar...). Och snart kom den första trailern, som gav tecken på oerhört fina specialeffekter och en mastodont-känsla, ut på Internet och bio.
Filmen släpptes i USA, i somras, och förväntningarna var lite mixed. Vissa hoppades på en vändning i Shyalamans karriär, vissa dömde filmen i förväg. De senare vann utan tvekan. Filmen sågades, once again, men drog in ganska mycket pengar. Roger Ebert (Chicago Sun-Times), en av världens största filmkritiker gav t.o.m filmen bottennapp (""The Last Airbender" is an agonizing experience in every category I can think of and others still waiting to be invented..."). Så ja, du kanske borde vänta med att slösa en hundring på en film som har sisådär 90% chans att lämna dig besviken... Förutom om du är under 15 år och endast kräver Transformers-lik kvalitet ur film.
Så känner jag att det är dags att lämna filmvärlden för once, och faktiskt ta tiden att skriva om lite musik!
Jag hoppas att ingen har något emot Robyn, då hon är en av mina favoritmusiker just nu. Musiken hon gör väcker känslor, och är biljant utförd. Vi har ju redan fått två skivor från henne i år, "Body Talk pt 1", samt "pt 2". Men as if it wasn't enough, så är den sista delen ur hennes Body Talk-trilogi ute snart. Och första singeln blir Indestructible, en låt vi hör i akustisk version på den andra skivan, som släpptes i början av september. Jag tycker det är en riktigt fin, välkomponerad låt... Förmodligen en av Robyns starkare låtar, t.o.m.
Så jag antar att hon tänker följa samma mönster som hon gjort med de tidigare albumen. Hang With Me fanns som akustisk version på första skivan, och en vanlig pop-version släpptes senare som lead-single för del 2. Så det är förmodligen en pop-version av Indestructible som vi kommer få höra inom kort! När albumet släpps är dock inte klart ännu, men jag skulle nog gissa på November/December...

UPDATE: Typ en dag efter att jag skrev inlägget släpptes popversionen av låten. (Check it out...)


Veckans film/TV/musik

Ja, då är klockan alltså tio i två på natten och man har avslutat en filmtitt med morsan. Blev andra gången jag såg Final Destination 3.
Innan dess var det lite Glee, också.
Och så är ju detta inte bara en Film/TV-blogg, så jag tänkte köra på veckans låttips. Ska vi börja där, förresten? Let's do so!
Låten jag tänker på har funnits ute sedan slutet av denna våren, rättare sagt sedan maj, men släpptes först nu i september i Sverige. Jag har lyssnat på den sedan i juni och har älskat den sedan första gången jag hörde den.
Young Blood heter den, och är framförd av Nya Zeeländska bandet The Naked and Famous. Jag måste verkligen ge bandet en stående ovation för en av årets finaste guldkorn. Låten kickar igång med en fin klinga i starten, sedan kickar trummorna in och du är helt up in the air. Sedan sjunger sångarna fantastiskt skönt, med en välskriven och något betydelsefull text, också. Ja, jag är totalt nöjd. Så nu kör jag på och gör lite reklam för bandet och låten, som verkligen förtjänar att nå ut till den stora massan och bli större.
Kolla in låtens briljanta musikvideo här nedan, och köp sedan låten via iTunes, genom att klicka på skivomslaget som ligger bredvid!

Jaja, men nu är det dags för mig att äntra ännu ett... oäntrat område. TV.
Jag är inte värsta hajen på att kolla nya TV-serier, utan föredrar mest att upptäcka gamla serier. Men jag ska försöka kolla in lite nya grejer!
En ny TV-serie som jag verkligen fastnat för det senaste året är Glee.
Jag antar att många har hört talas om serien, men har ni inte det... ja, då får ni väl googla fram någon fin sammanfattning! Hursomhelst är det ju en highschool-komedi med musikalinslag. Så, typ High School Musical, tänker man. Men saken är den, att Glee är tusen gånger mer moget. Mer kul. Mer sexigt. Lite mer äkta. Glee är helt enkelt renrasig underhållning, med en riktigt skön, kaxig, tounge-in-cheek-approach, karaktärer du älskar att hata (Sue Sylvester, Rachel Berry, whoop-whoop!) och all den popmusik du hört genom åren. Själv fastnade jag för serien, pga dess klockrena komik. Vissa tycker serien är töntig och lite väl löjlig, men det kan ju vara det den anspråkar på..? Göra lite narr av sig själv, you know? Hursomhelst är det riktig kul att se. Så jag följde serien när den började sändas förra hösten i TV4, men så lyckades plugget komma i vägen, så jag fick sluta efter kanske 10-12 avsnitt. Istället hakade jag på genom att kika på nätet. Så nu har jag börjat komma ikapp igen, men är fortfarande bara på första säsongens 18e avsnitt. (andra säsongen har börjat sändas i USA). Mitt råd, give it a try! Det är främst karaktärerna som gör serien. Dem är hur sjukt jävla underbara som helst. Äh, bara kolla in!

Såja, nu rör vi oss vidare mot film. Som jag skrivit om i vartenda inlägg hittills. Men aja, here we go again!
Och nyligen skrev jag ju även om Final Destination. And here we go again... again. Såg ännu en gång den tredje filmen i serien, med mor min, och har tänkt igenom lite extra denna gång. Min filmsmak har utvecklats oerhört mycket de senaste åren, då även mitt sätt att granska filmer. Jag har brukat känt att jag har haft ett säreget sätt att se på filmer, speciellt dramafilmer, för folk i min ålder (nej, här har vi inte haft något "ÅWOW, TRANSFORMERS, FYFAN VAD COOLT, DEN MÅSTE VI SE!!1!1!!!) och den senaste tiden har det sträckt sig långt fram till djupare analyseringar och även bredare. Typ alla filmer jag ser måste jag koncentrera mig på. Jag ser det mer som en konst, som att det måste tas mer på allvar. Jag lägger märke till scenografin, klippningen, ljudet.

Så min filmsyn har även hunnit utvecklas de senaste månaderna, och de senaste månaderna har jag varit i någon sorts skräckfilmsperiod. Skräck är oerhört intressant. Hur en film kan påverka ditt psyke så djupt, terrorisera dig efter att filmen är över, om så i flera månader... Så eftersom jag var i en sådan period var dte ju ett måste att kolla in en av de mest populära skräck/thriller-serierna det senaste decenniet. Final Destination, såklart. Första gången jag såg den tredje filmen, tyckte jag den var riktigt bra. Hade väl gett den en fyra av fem. Tyckte om filmens rappa tempo, någorlunda intressanta karaktärsutvecklingar, och som vilket annat skräckfilmsfan som helst: the messy parts! Men så har jag ju som sagt utvecklats, filmiskt.
Och nu när jag satte mig ner för att se filmen igen, lade jag märke till mer i filmen än jag gjorde första gången. Bland annat hade det rappa tempot blivit lite för rappt, man hann inte bygga upp en sorts oro och enorm medkänsla för alla karaktärer, som man hade hoppats på. Skådespelarna är inte i Oscarsklass, men ganska duktiga ändå, och Mary Elisabeth Winstead, huvudrollsinnehavaren och filmens protagonist, känns nog lite för bra för att platsa i skräckkategorin. Iallafall 2010-talets skräckisar (eller 2006, då filmen kom ut). Replikerna kan kännas lite för typiska, detsamma gäller även dialogerna. Men annars var filmen fortfarande ganska spännande, och fortfarande underhållande. Men nej, den lyckas inte leva upp till sina föregångare. Så betyget sjunker nu till tre av fem.

 

That's it for this weekend, ses vi senare med lite mer nöjestips! Vi, förresten?


RSS 2.0