orville.

Har nu inte skrivit ett inlägg på sex månader.

Epic failure.

Men jo, nu är det dags att återuppta skiten igen.

Och det är dags för ett inlägg om en viss filmserie som ligger mig nära hjärtat, och som efter ett långt uppehåll är högaktuell igen.

Well, duh, klart som fan att jag snackar Scream nu.

Första filmen kom ut 1996, första uppföljaren 1997, andra uppföljaren 2000 och nu, 2011, är det återigen dags.

Alla 80/90-talister minns väl ändå Screamfilmerna? Den där jävla spökmasken som skrämde skiten ur oss? Den är ju ikonisk.

Här nedan följer min personliga lilla Scream-historia.
Är du inte intresserad av att läsa om hur jag föll för serien som jag först hatade, scrolla vidare ner för att läsa om Scream 4.

Själv såg jag Scream för första gången när jag var 10 år. Jag har alltid varit den där fega typen, kollade aldrig på skräck när jag var liten, till skillnad från bekanta jämnåriga.

Men en dag ville jag vara lite våghalsig ändå. Så jag stack till närmsta videbutik och hyrde Scream på VHS.

Startar filmen, dags för Drew Barrymore's välkända scen.

Efter tio minuter av telefonterror, filmfrågesport, blod och inälvor satt där i soffan Arvin, 10 år, skräckslagen och skärrad.

Det allra roligaste är att mina systrar var i rummet intill. Jag stängde av filmen och rusade in i deras rum.

Tre år senare var det dock dags igen. Scream är ju en sån där film som man måste se innan man dör, och de skulle visa den på TVn en kväll. Jag hann visserligen bara se slutet (smart kille), men jävlar vad jag hatade filmen. Var ju hur löjlig som helst.

Men jag ville ge den en andra chans ändå, vara lite rättvis.
Så jag såg den några dagar senare, filmen i sin helhet.

Helvete. Det var en jävla upplevelse. Helt plötsligt älskade jag hur filmen vågade driva med sig själv och hela sin genre, hämnlöst.

Jag älskade karaktärerna.

Jag älskade spänningen.

Jag älskade dialogen.

Jag älskade regit.

Jag älskade musiken.

Älskade varenda jävla del av denna fantastiska slasher-flick nu när jag hade lärt mig att se den med ett mer öppet sinne...

Och så var det självklart dags för de obligatoriska uppföljarna.

Scream 2 trollband mig ännu mer, med sitt sätt att bevara magin från första filmen, men med extra allt. Tempot var så högt och spänningen hade ökat rejält. Blev automatiskt min favorit i serien. Sedan var det dags för den "sista" delen, Scream 3. Ja, eh. Tyckte varken om den då, eller nu för den delen.

Så kom nyheten ca 10 dagar senare. Planer för en fjärde Scream offentliggjordes som en del av en deal med filmbolaget Weinstein Company. Jag var helt galet överlycklig.

Sakta men säkert blev fler och fler rykten blev sanning, och vid början av 2010 stod det klart: Neve Campbell, Courteney Cox, David Arquette, Wes Craven och Kevin Williamson är alla tillbaka.

I mars fick vi ett releasedatum, och en poster.

I juni påbörjades inspelningen.
Jag spenderade hela förra sommaren med att varje dag följa uppdateringar på nätet, leta bilder, minsta videoklipp...

Till hösten kom första trailern, som för övrigt gav mig slag och orsakade mitt största lyckorus någonsin, och promotionmaterialet rullade på.

Nu är det den 10 april. 3 trailers, 3 videoklipp, ett tiotal trailers och flera intervjuer senare. Om 5 dagar har mitt livs mest efterlängtade film premiär.
Känslorna är blandade. Är hur taggad som helst, men samtidigt skiträdd. Jag menar... tänk så suger filmen?!
Aja, det kan aldrig bli värre än nummer tre.

Här följer synopsis!

Trailer: